f

Ja, vem trodde att jag någonsin skulle sitta och skriva här igen? Många kanske undrar varför jag inte gör en helt ny blogg, eftersom de är ett helt nytt kapitel i livet. Men de gamla livet finns ju fortfarande kvar och de är faktiskt de livet som jag saknar mest. Om  man hade kunnat spola tillbaka tiden, så hade jag gjort det alla dagar i veckan, när man gick i skolan, träffade kompisar varje dag och hade egentligen inte speciellt många måsten i livet. 

 

Nåväl, det har hänt mycket på det åren som gått kan man säga och jag tänker inte skriva om allt det, för de skulle bli fruktansvärt tråkigt. 

 

Det är först och främst de två senaste åren jag kommer ägna mycket tid åt och att skriva, då dem åren har verkligen visat mig att livet är inte en dans på rosor. 

Nu när jag väl sitter här, vet jag inte vad jag ska skriva ens. Men när jag inte sitter vid datorn, så kommer jag på hur mycket som helst.. 

 

I ärlighetens namn trodde jag detta skulle bli väldigt enkelt och att jag faktiskt kände mig redo att dela med mig, men när jag väl sitter här så går tankarna i tusen och det splittras lite faktiskt. 

 

Dem här två åren som har varit hänger ihop ganska mycket, alltså 2017 och 2018. För mig har inte ens 2018 funnits. 

 

Hade jag fått blåsa bort eller sova bort 2018 så hade jag med glädje gjort det, samtidigt som det kanske har varit ett utav de mest lärorika året jag haft för min egendel. 

 

Det kommer bli ett alldeles för långt inlägg om jag skulle skriva allt ifrån början, så jag ska försöka dela upp de i olika perioder beroende på hur jag själv mår och hur vardagen ser ut just då. 

 

Men för att ni ska få en liten förklaring på varför jag har varit väldigt tyst, tillbakadragen, inte kört något rally, jag har inte spelat fotboll på hela året, i stort sett så jag har spenderat hela 2018 som i ett fängelse i min egen lägenhet. 

 

2018 började precis som jag hade tänkt att de skulle börja, de blev precis så som jag hade trott hela 2017, jag kommer vakna i din säng på nyårsdagen och 2018 kommer verkligen bli vårt år! Ja, det var så jag råkade tänka just, men de gick inte mer än två månader in på året, så gick allt ner i grottan, grottan är ett milt ord, så tro mig när jag säger att det finns ett Stort Svart Hål! 

 

Onsdagen efter Svenska Rallyt, var en bra dag. Jag hade vart på arbetsintervju på Carspect i Tranemo och fått väldigt mycket fin respons om att jag var väldigt duktig och de verkade riktigt lovande. 

Jag var glad, riktigt glad eftersom vi den här tiden även var lite halv svajit mellan mig och min nya chef på Mekonomen. 

Men direkt när jag kom hem, infann sig en konstigt känsla i kroppen, jag vet att den har dykit upp förr, ett obehag, ångest, nästan början på en panikattack. 

 

Frågorna började trilla över mig " Vad ska kollegorna på jobbet säga?" " Kommer de ogilla mig?" " Jag älskar ju mina kollegor, dem har stärkt mig fyra årstid" " Vi har ju så jävla kul ihop" Kommer jag misslyckaas på mitt nya jobb?" Kommer de på nya jobbet tycka jag kanske inte är så bra när jag väl börjar?" Ja, ni som förstår förstår, massa dömande tankar, ångest och bara ren depprition, när jag egentligen borde vara hur glad som helst? Jag fick ju beröm, de ville verkligen ha mig.. 

 

I vanlig ordning har jag ingen att diskutera med, när man efter fyra år kliver in i en tyst och tom lägenhet. Jag bollar med mig själv, vilket oftast slutar i kaos. 

 

Till saken hör ju dock att jag under 2017 har träffat en kille, väldigt mycket. Han var en sån perfekt att bolla med, men jag visste även att han hade mycket att stå i just den här perioden, så jag ville inte belasta han med detta riktigt än. 

 

På kvällen ringer jag till min pappa, som är en utav få personer som jag litar på allra mest. Jag och min pappa har en bra relation, jag förklarade vad som hade hänt och att jag var glad. För det var jag ju, jag ville ju byta jobb. Eller? 

 

Ja, det blev ett litet samtal om de lilla dagliga och möjligtvis en twist av rallysnack. 

 

Sen är det nästan i princip svart för mig. Jag minns att jag snapchatade med killen jag träffar och får ett fruktansvärt hårt samtal om att vi nu helt plötsligt inte kunde ses mer. Jag tänker inte gå in på de mer här, utan de kommer förmodligen i ett eget inlägg. För världen just nu låter ju inte de som att de är någon big deal att de blir så, men när jag fått förklara 2017 med honom, så kommer nog fler förstå. Dessutom var de inte de första sveket jag hade fått ifrån en kille, som jag hade tillit till. 

 

Samma sekund ringer Rebecca, en utav mina absolut bästa och äldsta vänner. Ibland känns de som vi är barndomsvänner, fast vi inte är det. 

Jag minns ett samtal med i stort sett hallunicationer, tårar och snor. Gång på gång försökte jag chippa efter andan när jag försökte ha ett samtal med henne och jag behövde liksom inte ens förklara vad som hänt. Hon fattade direkt DET ÄR HAN. I ärlighetens namn, så minns jag inte riktigt de här samtalet heller, för jag tror redan jag har stängt av. 

 

Nåväl, nu händer ju det som inte får hända. Men jag har redan stängt av mig psykiskt, där och då åkte jag x2000 till Det Stora Svarta Hålet. Som sagt jag har fortfarande svårt att skriva själv ordet, men jag tror ni förstår. Med ett finare ordval, jag ville ifrån jordelivet, jag orkade inte med ännu ett brustet hjärta, ännu ett svek, ännu ett utnyttjande, eller vad det nu var..... 

 

Sen tonåren i princip har jag levt med s-tankar, men har hela tiden överlevt och aldrig tidigare gjort ett försök. Men efter 25 år hade allt lagt sig som i en stor bomb, som bara väntade på att explodera. 

 

Jag har jättesvårt att skriva om det, men jag hoppas verkligen att de når ut och att jag kanske få lär känna någonannan som har gått igenom samma sak! 

 

Sen den onsdagen minns jag inget mer, förrän jag vaknar upp på Psyket i Jönköping på fredagmorgon. Förstår i princip ingenting, vart är jag? Kalt och vitt, helt själv i ett rum... Samma dag kör dem iväg mig till Psyket i Värnamo, jag förstår knappt fortfsrande vad jag gör där, varför?! Vilka är alla? Varför är det två vårdpersonal som måste gå jämte mig hela tiden? 

 

Jag kommer fortsätta på detta inlägg senare, ifrån tiden i Värnamo, kala väggar, vårdpersonal, besök och annat vidrigt som händer på Psyket. 

 

Jag öppnar upp mig såhär, eftersom jag inte har något att förlora längre, jag vill inte leva i denna hemlighetsfulla värd om varför jag är sjukskriven, om varför jag är som jag är. Nu är det ute och jag hoppas ni med största respekt, fortsätter se mig som Frida, precis den Frida som jag var innan allt detta hände, jag är ingen annan person, jag kanske bara är väldigt mycket räddare för allt. 

 

Jag lider alltså av Psykisk ohälsa, är diagnotiserad med Bipolär Sjukdom. 

Väntar även på en utredning för AD/HD.

Två gånger i veckan är i på psykmottagning i Värnamo för behandling. 

 

Nu ska jag duscha, blev trotts allt något slags nyårsfirande hos syrran! Annars hade jag suttit själv i soffan, men jag börjar bli van vid ensamheten. 

 

Gott Nytt År!