f

Hoppas ni hade en bra nyårsafton igår och att ni inte mår allt för dåligt idag. Själv försöker jag hålla mig ifrån alkoholen, då det är ett självskadebeetende för mig. 

 

Vill även tacka för alla fina kommentarer och meddelande som jag fick igår, jag blev helt chokad över alt positivt jag fick. Taack ! 

 

 

Men hur är de då när man vaknat upp i ett kalt rum? Du vet knappt vad som har hänt, okända  personer springer in i rummet för att kolla till dig och fråga hur det är. 

 

Från ena sjukhuset till det andra, utan att knappt veta vad som händer, blir avlämnad innanför dörrarna på Psykriatiska mottagningen i Värnamo, trött, förvirrad, arg, ledsen, frågande kommer de en kvinna i vit rock och visar mig in till ett rum.. 

 

Lång promenad igenom hela korridioren, till rummet allra längst ner... Mina tankar surrar fortfarande " Vad gör jag här? " Vart är jag " Kan jag få åka hem?" 

 

Sen börjar en utav det absolut värsta helgern i mitt liv.. 

 

Nu när jag skriver om det och tänker tillbaka, blir jag helt tom. Det var så fruktansvärt dåligt mottagande, dålig information och rent av hemskt!!! Kvinnan fråga mig direkt " Vad vill du äta till Lunch och kvällsmat?" 

 

Jag vet att jag svarade argt " Vadå mat? Jag ska hem, jag ska inte vara kvar här, jag ska hem i eftermiddag." Jag visste ju ingenting, ingen hade sagt något.. Jag blev sittandes själv på den otroliga fula sängen, kala vita rummet. Där satt jag, som ett frågetecken.. 

 

Det är svårt att skriva exakt, då jag fortfarande har väldigt svaga minnen ifrån de första dagarna. Men jag minns en stor ENSAMHET.. Någon vårdpersonal som kom in då och då, kollade lite och gick. Jag låg rak lång på en säng och de enda jag kunde tänka på va den här förbannade killen, som hade klivit in i mitt liv och tagit mig med storm. Jag undrade om han var orolig och om han visste vad som hade hänt, tankarna börajde så sagta komma tillbaka om vad som faktiskt hade hänt. 

 

Jag bröt ihop fullständigt i sängen, ensam.. Vad gör jag ? Är de nu någon ska komma in till mig? Eller ska jag behöva gå ut i korridoren, osäker och ensam ligger jag kvar i sängen och tårarna sprutar! Och den där känslan av obehag börjar infinna sig igen, chippar återigen efter andan för jag gråter så mycket. 

 

I denna sekund här jag plötsligt hur dörren öppnas, jag ligger med ryggen mot den så jag ser ingenting. Lyfter upp min blick i någon sekund och ser ett bekant ansikte... 

 

En halvsekund kände jag mig lättad, men lika fort blev jag fylld med skam och ånger. Jag vet att hon frågar med len röst " Frida, är de okej att jag är här eller vill du att jag ska gå?" Ja, ni kanske tycker de är en konstig fråga, för de är ju vårdpersonal som bör vara där när man mår som jag gjorde just då. Men det blev ju lite känsligare då jag känner henne. Vi har träffats förr och om sanningen ska fram så var det hennes tjänst på Mekonomen som jag fick. 

 

Jag fick fram ett litet ynket att det var okej. Därifrån börjar jag få en klarare bild av allting. 

Det blev ett ganska långt samtal, men hon var sedan tvungen att gå för hon hade ju faktiskt ett jobb att sköta. Hon fixade dock så jag fick mer information.. 

 

Jag skulle kunna göra ett jätteinlägg om hela vistelsen på mottagningen, men jag orkar faktiskt inte det. Det är alldeles för svårt för mig, men jag mådde fruktansvärt under hela vistelsen som blev ungefär två veckor lång. 

 

Eftersom jag kom in på en fredag, gick det en hel helg innan det hände något. De jobbar förmodligen ingen läkare på helgerna, så jag fick vänta ända tills på tisdagen innan jag fick mitt första läkarbesök med en läkare på mottagningen. I samma veva, har jag fått en kontaktperson på avdelningen som jag ska kunna kontaka när jag behövde det. Den här kontakt personen träffade jag nog två gånger under mina två veckor. 

 

Vid varje läkrabesök, ska din kontsktperson vara med, jag hade tre olika personal vid tre olika tillfällen. Tro mig var man förvirrad när man kom, så blev det inte bättre med tiden.. Första tiden fick jag inte vara ute, jag fick alltså inte lämna avdelningen för jag låg inne på tvångsvård. Till och med i ett fängelse får du friskare luft än på psyket. 

 

Jag som är en person som älskar att göra saker, vara ute och träna var det här så jävla tufft! Men återigen hade jag min trygghet, min kompis som jobbade faktiskt hela denna helgen jag kom in. Jag tjatde till mig frisk luft, så tillsammans med två vårdare fick jag gå en runda utanför sjukhuset. Då har jag inte varit utanför dörren på nästan tre, fyra dagar. 

 

Det har vart dem tuffaste veckorna i mitt liv, att leva på en psykmottagning. Man tror att man ska bli väl omhändertagen, men jag har tyvärr helt motsatt uppfattning. Det var ensamt, det var vitt , det var obehgligt. Som tur är får du ta emot besök varje dag från klockan två, men i början vill du knappt ha sällskap. Jag vill inte att min familj skulle komma, för jag var arg på dem. Jag ville inte att någon skulle se mig i den miljö jag var i. 

 

Jag skämdes så fruktansvärt, jag sa till de flesta att jag hade fått en sån fruktanvärd hög feber och lunginflammation när folk såg på mina snapchat att jag låg i en sjukhussäng. 

Jag som alltid är glad, pigg och rolig kan inte visa mig såhär. Det är ju pinsamt.. 

 

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer idag om detta ämne. Jag ska försöka lägga ut ett inlägg varje dag, som tar er/mig igenom denna resa. 

 

När jag ändå skriver så tänker jag på de personer som besökte och fanns för mig hela tiden under denna period. Tack, Mamma, Pappa, Storasyster, Systerson, Svåger, Stefan, Keith, Pernilla, Catrin, Lina, Rebecca.. Men undrar ni han killen som jag träffade, under ett helt år? Ja, ska jag vara ärlig så vet han nog inte ens om att jag ligger där jag ligger, han bryr sig nog inte specillt mycket. Samtidigt som jag heller inte ville belasta honom med det, för jag visste att han hade mycket att stå i och de sista jag ville var att förstöra hans fokus på kommande säsong.....